fridabk

Nu har jag varit 20 år i exakt 20 dagar. Inte för att jag kände någon stor skillnad exakt på dagen men jag tror att det är nu livet börjar. Under hela mitt liv har jag inåt sett varit ganska deprimerad och inte riktigt sett någon mening med livet. Jag har haft en underbar uppväxt här hemma med världens bästa föräldrar och syster, så det kan jag inte skylla på. Men ända sedan jag började skolan har jag haft problem med kompisar vilket har brutit ner mig totalt många gånger. 

 

Jag kommer ihåg dagar då jag varit så nere att jag bara suttit i ett hörn, skakat och gråtit och önskat att livet va slut. Jag har funderat på självmord läskigt många gånger men har ändå haft förnuftet kvar och skulle aldrig kunna göra något så själviskt mot andra i min närhet. Döden var jag aldrig rädd för, för jag kände att det bara skulle va skönt att komma till ett annat ställe. Kvällar när jag gått hem helt själv på mörka gator har jag nästan önskat att bli överfallen för att min liv ändå inte kunde bli värre. Det skär i hjärtat att tänka tillbaka på hur dåligt jag mått och att skriva dessa ord.

 

Jag började även straffa mig själv för alla problem, vilket resulterade i ätstörningar. Allt blev en enda ond spiral och problemen med kompisarna blev ännu större. Det var först när jag började ettan på gymnasiet som jag började bli bättre och faktiskt trivdes. Men i tvåan började problemen igen och resten av gymnasiet mådde jag mestadels väldigt dåligt. Jag kan absolut inte skylla allt på andra för jag vet att mycket har legat hos mig själv och min låga självkänsla.

 

Men nu känner jag mig faktiskt starkare än någonsin och jag känner verkligen att jag har hela livet framför mig. Jag har tagit mig ur två relationer som jag aldrig trodde jag skulle klara av psykiskt. På vägen har jag även hittat underbara kompisar som jag verkligen trivs med. Jag har äntligen sett vad livet kan erbjuda, vad äkta lycka är. Och jag vill bara ut och uppleva ännu mer och se vad som finns där ute. Det är en sån härlig känsla!

 

Jag är så otroligt glad att jag aldrig gav upp i allt jobbiga. Och för alla fina människor som stöttat mig och funnits där för mig. Jag har alltid längtat efter de här åren, till det "vuxna livet", bort från barndomen. Nu kan jag lägga det kapitlet bakom mig och se framåt. Jag kan själv bestämma vad jag ska göra med mitt liv, vilka jag ska umgås med och bara se till att göra det jag mår bra av.